Det var länge sedan jag skrev någonting nu. Orden har virvlat runt i huvudet som aldrig förr och jag har skrivit hela böcker i mitt inre. Men jag har bara inte satt mig ner för att spela ut dem.

Vädret har varit underbart och jag har tillbringat en hel del tid i trädgården. Jag har inte gjort något speciellt direkt. Luktat på blommorna och känt gräset mot mina fötter. Lyssnat på humlorna och getingarna och bara tagit in livet.

Huset som vi såg på var inte direkt vad vi tänkte oss. Men det är svårt att se det positiva i någonting när man redan vet att man har det perfekta som väntar där hemma. Vi har ju redan vårt drömhus som innehåller allt de som vi letar efter. Förstår ni hur jag menar?

Vi har bestämt oss för att sälja huset.

Huset som vi föll direkt för och som bär så många minnen. Huset som vi slet som djur med att renovera och huset som stod värd för vårt bröllop.

Det är med otroligt stor sorg i hjärtat som vi gör det, men det måste ske. Vi har siktat in oss på ett enplanshus och ska gå på visning om en vecka. Vi har sedan tidigare spekulanter här så det blir inga problem att sälja det, mer än själsligt då.

Men att ha ett 1½ plans hus med källare fungerar inte längre med rullstolen. Man kan visserligen installera en hiss men i vårt hus sitter en stor ektrapp från 1800 talet och jag låter hellre någon annan njuta av den i helt skick än att vi ska sätta skruvar i den och förstöra.

Klockan var strax efter elva när telefonen ringde, jag svarade och till min stora förtjusning så var det min vän Annikas varma röst som mötte mig.

Annika och jag kan prata i flera timmar fast det känns bara som en minut, det blir aldrig några pinsamma tystnader utan vid vissa tällfällen så pratar vi i mun på varandra men lyssnar fortfarande på vad den andra säger. Då får man dubbelt så mycket sagt på något vis.

Vi skrattade så vi nästan grät i perioder och sen pratade vi om "det onda".  Annika är bra på det viset för hon får det aldrig till att kännas jobbigt eller krystat. Hon är en sådan människa som aldrig säger  "du kan inte" för hon ser allt ur perspektivet "du kan det här" och genom det så peppar hon mig till att våga och vilja mera.

Hon frågade mig;

- Vad ska du göra i sommar vännen?

- Jag vet inte riktigt, ta det lugnt bara tror jag nog. Umgås med familj och vänner.

- Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du ska ta den här sommaren gumman och göra allt som du någonsin har velat göra, se platser som du alltid har velat se. Var spontan hela sommaren lång!

- Du tycker det?

- Ja det tycker jag, för du vet inte hur allt ser ut nästa sommar och jag vill inte för din egen skull att du ska se tillbaka och ångra allt som du inte gjorde när du kunde.

Hon har rätt.

Den här sommaren är min.

Vad gör du när du vill ladda dina batterier?

Kuratorn ställer frågan och ser på oss. Hon väntar en stund innan hon öppnar munnen igen, precis som att hon vill ge tid för eftertanke. Hon frågar alla en efter en runt bordet som alla ger sina olika svar på vad de tycker om att göra för att ladda upp sig själva igen och rensa alla tankar.

När det var min tur att svara så sa jag bara en sak:

- Jag skriver.

- Jaha, vad skriver du då? Frågar hon mig nyfiket.

- Det spelar egentligen ingen roll, bara jag får leka med orden och smaka på dem. Känna hur de smeker mitt väsen och banar sin egen väg. Jag tänker inte så mycket utan jag känner mig mest som ett redskap. Som att orden använder mig för att bara få komma ut ur mig.

-  Så du finner lugnet i att skriva? Du känner att det laddar dina batterier?

- Ja det tycker jag absolut. Jag får ut mina känslor och de ligger inte längre och gror i min kropp. Istället så lägger jag dem på ett ställe där jag kan få respons.

Hon verkade inte förstå mig. Hon ville nog att jag skulle svara som de andra, att de fiskade eller gick ut och satte sig på en sten och grubblade. Alla sätt är bra enligt mig, men att sitta på en sten skulle bara ge mig blåskatarr och myror i byxan, det skulle inte ladda mina batterier på samma sätt som pennan gör.

Men som sagt, det är en högst individuell fråga, så nu frågar jag er:

Hur gör du för att ladda dina batterier?

Jag har skrivit om det här inlägget mer gånger än va jag orkar räkna nu. Orden tycks inte finna sin väg ner till mina fingrar. Iallfall inte i den ordningen som jag vill att de ska göra.

När jag kom till kursen igår var jag otroligt öm och precis som vanligt när jag har ont, tyst. Jag bad till gudarna och hoppades på att ingen skulle fråga hur jag mådde idag för jag visste att jag skulle inte kunna svara. Min tunga bara låg i munnen på mig som en boll och jag hade svårt att kontrollera mitt saliv. Jag försökte dölja det genom att ha en servett i handen och torka bort det värsta hela tiden och jag trodde att jag hade det under kontroll.

Tillslut gjorde det så obeskrivligt ont överallt och jag försökte i det längsta att ignorera det och hålla huvudet kallt. När kursen tog en kort paus frågade jag sköterskan om det inte fanns en resekudde som jag kunde ha om axlarna så att jag inte tappade huvudet hela tiden. På vägen tillbaka till kurslokalen föll jag ihop som ett korthus på golvet. Att ramla är inte längre så ovanligt för mig men när jag skulle resa mig igen så var det som att mina ben inte reagerade. De fanns inte där längre.

Jag fick hjälp tillbaka till min stol och när pausen var slut så var det läkarens tur att prata med oss om smärta och att leva med långvarig smärta. Hon pratade på och jag gjorde allt för att inte störa hennes föreläsning med mina små ljud men tillslut pausade hon och såg på mig. Hon stod där framme och bara såg på mig med en varm blick. Hon frågade om det var okej att vi tog en liten paus till och alla andra gick ut.

Kvar var bara vi tre, doktorn, sköterskan och jag. Doktorn la sin hand på min och sa.

- Hela din kropp skakar nu ganska så häftigt nu. Den skakar för att du har en extrem smärta just nu som kroppen inte kan hantera. Och du sitter här helt tyst, jag är otroligt imponerad över hur stark du är.

- Den ska inte få vinna. Min kropp ska inte få vinna över mig.

- Återigen, du är otroligt stark. Men jag tror att du måste ge efter bara lite lite nu. Du gör mer skada än nytta om du fortsätter att gå. Du stjäl energi just nu. Energi som du behöver för att tillfriskna.

Det var sättet hon sa det på; Som du behöver för att tillfriskna. Hon sa inte att du kan aldrig mer använda dina ben, hon sa att jag behöver detta för att kunna tillfriskna och då såg jag det på ett helt annat sätt. Hon har rätt, sa jag för mig själv. Att gå på ben som inte bär mig tär mer än det nyttar.

Jag visste att jag skulle hamna i en rullstol, jag trodde bara inte att det skulle gå så fort. Min enda tanke just nu är att jag måste lära mig ett häftigt trick att imponera med.

En gammal vän till mig hörde av sig och ville träffas för att ta en fika i helgen. Jag har inte träffat honom sedan gymnasiet då vi hade en liten grej. En grej som aldrig blev men som ändå fanns. Vi har alltid haft ett speciellt band oss emellan men livet kom emellan och han fann lyckan i en annan stad. Och jag fann min här hemma. Nu är han tillbaka över helgen och vill träffas.

Jag känner mig lite tveksam till att möta honom,  när vi träffades sist så spillde jag inte när jag skulle dricka. Satte inte i halsen och hostade. Jag kunde gå själv och jag behövde inte hjälp. Jag kunde prata och hålla låda och skratta när jag ville. Han minns mig som den självständiga kvinnan som tar vad hon vill ha och tar livet med en klackspark. Det är ju fortfarande jag, det är bara det att hon finns lite längre in nu.

Jag vet att jag inte måste, eller kanske en ska. Men jag vill skicka ett sms till honom och "varna". Bara skriva, Bli inte rädd. Jag är fortfarande jag.

Vad tycker ni?

Förresten - kursen har börjat och det är med ett stort leende som jag kan berätta att ja, han var där. Han tog till sig.

Det kom in en kund för en stund sedan, när vi hade pratat en stund så sa hon.

- Nämen, är du ledsen vännen?
- NEEEJ, jag är inte ledsen. Det är bara min röst som inte vill mera. Jag får inte riktigt luft när jag har pratat en stund.
- Men, du som är så pratglad? Hur ska det gå?
- Det suger lite. Men, så här ligger landet och det är bara att rocka med vad man har.

Min mamma nämnde också att jag har blivit mycket tystare och jag tror att jag fann en anledning. Eftersom att jag tappar både andningen och talet så väljer jag mina ord mycket mer noggrant nu. Jag slänger inte ut en näve ord som man lika gärna kunde ha varit utan bara för att fylla upp tystnaden.

Jag har börjat leva efter uttrycket - Tala är silver, tiga är guld.

Idag har jag vad en mycket god vän till mig brukar kalla för "liten på jorden dag". Jag vet inte varför, men jag känner mig otroligt nere och ledsen. Kanske för att sjukskrivningen närmar sig, men kanske också för att verkligheten gör det.

Förresten, det kan vara PMS också. Det känns ganska troligt. Var är min choklad?

Min man var upptagen hela helgen med att installera en dusch så vi fick båda två lite välbehövlig egentid. Han med sina vvs saker och jag med resten utav hushållet. Det tar så himla lång tid att städa när man har vissa handikapp och ibland kan jag bli otroligt bitter av att jag inte klarar av allting själv. Man får bygga upp ett system av ett två tre på allt man gör. Spraya medel med båda händer, torka, andas. Och så fortsätter man om och om igen tills man är klar med en yta på en halvmeter.

Vi har en överenskommelse hemma att jag tar allt från naveln och upp till hakan och min man tar allt det övriga. Hade jag varit lite längre så hade den dealen gynnat min make lite mera än att jag bara tar köksbänkarna och tvättstället. När jag träffade min man hade jag ju inte alls samma förslitningar som jag har nu och hade inga problem alls med att städa allt helt själv. Jag kommer ifrån ett hem där mamma alltid har skött all städning och matlagning och visst kände jag mig riktigt kass när jag inte kunde axla samma roll som hon. Min man tröstade mig med att man gör vad man kan utefter sin egen förmåga och han har ju rätt om man tänker efter.

Men jag är fortfarande en pedant långt in i själen och det är inte min man. Ibland hinner det rulla förbi stora bollar av damm som han måste krocka med innan han reagerar att det ser hemskt ut hemma. Jag vill inte att det ska bli ett moment av det hela så jag håller tyst tills han själv tar tag i situationen.

Vi har vår tvättstuga i källaren och efter att jag ramlat i trappan ner lite för många gånger för mitt eget bästa så går jag inte ens ner där längre. Det har resulterat i att min man alltid tvättar och jag har numera inga vita underkläder kvar.

Jag tycker alltid att jag gör hur mycket som helst när det kommer till hushållet och det gör jag nog, efter vad jag orkar. Men om man tänker efter så torkar jag bänkar och lagar mat. Allt annat sköter min man.

Hur ser er fördelning ut i hemmet?

Jag och min man var inne i stan under förmiddagen för att köpa lite nödvändiga saker så som skruvar och andra saker som jag inte förstår en sekund av. Medans min man gick runt som ett barn i en godisbutik så gick jag mest gäspande efter honom och agerade kundvagn. Allt han plockade åt sig hamnade automatiskt i min famn.

- Har du tråkigt hjärtat? Nu vet du hur jag känner mig inne på Lindex. Sa han med ett leende och jag insåg att han hade rätt så jag bara nickade till svar. Hans telefon ringde och jag bestämde mig att gå runt lite själv och se mig om i den allt för manliga affären. Jag ser någon som jag känner och tänker att nej herregud, jag orkar inte det nu. Jag får en klump i magen och försöker svänga in och gömma mig i en garderob. Jag hinner inte och hör någon ropa mitt namn. Jag blundar lite och tar ett djupt andetag och vänder mig sedan om med ett fullt leende på läpparna.

- Hej! Kul att se er här! Hör jag mig själv säga.
- Detsamma! Ska ni köpa nya garderober?
- Njaa, jag kikade bara lite. Försöker jag mumla fram medans jag ser ner i golvet.
- Hörde du att Linda ska ha sin första bebis förresten?
- Nej? Ska hon? Va roligt! Det visste jag inte!
- Ja det ska bli så himla roligt att bli mormor! Det måste väl din mamma också längta efter? Ni har ju varit gifta ett tag nu, är det inte dags för småttingar snart tro? Hon lutar sig emot mig och smeker på min mage och jag bara gapar och ser chockat på henne.
- Vi har lite annat som måste redas ut först. Vi har mycket kvar på huset som vi vill fixa till och vi jobbar ju så mycket. Någonstans i mitten så kommer jag på mig själv att jag faktiskt står och förklarar mig eller rättare sagt mer eller mindre ljuger för någon som jag faktiskt inte direkt känner. Jag ler emot henne och då kommer äntligen min man tillbaka, räddad i grevens tid.

Jag blev otroligt nedstämd efteråt, självklart vill jag ha barn, jag kan verkligen längta efter att ha en liten springandes här, Men den tiden är inte nu och vem vet om den ens kommer? Att få barn är ingen självklarhet, det finns omständigheter som måste få spela in i besluttagandet. Enligt mig så vore det otroligt oansvarigt att bli med barn nu. Det vore inte heller rättvist emot barnet av självklara skäl.

Jag ser det som så här; Först ska jag vinna kampen emot min kropp, om det sedan blir som så att jag blir gravid när allt är över, så är det en välsignelse utan dess like och hemskt välkommet. Men om det inte sker så har jag en underbar man som jag mer än gärna spenderar mitt liv med.

Hur tänker ni kring barn, graviditet och sjukdomar? Tänker jag "rätt" eller "fel"?

Klockan är efter fem men det är först nu som jag är hemma och slagit mig ner på altanen med ett glas vin och solen som smeker min kind som sällskap. När jag satt här och såg ut över den nyklippta gräsmattan och fåglarna som leker i skyn så började jag att fundera.