En vision blev till verklighet!

Jag har fått den stora äran att bli en av de fasta bloggarna på Duracellmammans nya projekt Mammabloggarna.se  som öppnar dörrarna för omvärlden 1 juli klockan 00:01.

Annikas vision var en träffpunkt där vi alla Mammabloggare kunde samlas och få en gemenskap och den här visionen har hon nu gjort till en verklighet. Jag är otroligt tacksam för att jag får vara en del av det här projektet och det vore väldigt roligt om ni alla väljer att följa mig på den nya bloggen. 

Ni finner den på: 

GeMigLivetTillbaka.se

Jag hoppas att ni väljer att följa mig och min kamp vidare!

Nu är det minsann nära!

Nu är det bara några få timmar kvar tills jag får avslöja min hemlighet för er och jag är fnittrig som en liten ekorre. Sak samma att jag ska jobba imorgon, klockan 23:59 och 38 sekunder (på ett ungefär) publicerar jag ett inlägg med en länk som ni inte vill missa!

Vi ses då!

Han kanske bara hade gaser?

Jag funderade mycket på den där mannen ifrån kommunen igår kväll. Jag försökte kasta bort det som att han bara hade en dålig dag eller kanske lite PMS. Han kanske hade gaser i magen och ville då inte alls prata om min tvättstuga i det tillståndet.

Men sen kom jag på något som han sa som jag faktiskt helt glömde av att skriva i bloggen. Lustigt nog så var det faktiskt detta som gjorde mig mest arg.

- Du har ju inte så lång tid kvar och den tiden vill du väl inte kasta bort genom att springa i trappan upp och ner?

Nu vet inte jag riktigt vem han har fått information ifrån om att jag inte har så lång tid kvar. Han måste ha en hemlig källa någonstans för jag har inte hört det tidigare.

Men jag kan garantera er att om så var fallet så skulle jag inte tillbringa mina sista månader genom att oavbrutet springa upp och ner för en trappa.

Vi får helt enkelt konstatera att den här mannen hade gaser, det känns nästan lättast så.

Jag har haft den stora äran

Jag måste faktiskt säga att jag är lite mallig och stolt nu när jag sitter här. För mina damer och herrar, jag tror med bestämdhet att jag har haft den stora äran att träffa jorden största idiot idag!

En man helt fri ifrån mänskliga egenskaper såsom empati och sympati. En man som tror sig vara en ren realist men som i verkligheten är inget mer än en nonchalant, uppblåst liten myra med allt för stora skor.

Jag är trots allt svensk och vi har en förmåga att svälja mycket med enbart en axelryckning. Men jag har också en gräns. Dina ord smärtar även om jag kanske är för svensk för att visa det. Jag förstår inte ens hur han hade mage att komma in i mitt hem och nedvärdera mig på det viset som han gjorde helt utan eftertanke.

Det är mannen ifrån kommunen, mannen som har hand om handikappsanpassningen som jag skriver om. Det första han sa efter att han presenterat sig med ett lite för fast handslag för någon som inte har så mycket muskelkapacitet var att jag borde förstå själv att jag inte kan bo i ett tre våningshus bara för att jag inte vill flytta och sen förutsätta att kommunen ska betala min renovering. Lagom tills den chocken hade lagt sig så kläcker han ur sig att min granne blev påkörd i julas och att jag kan fråga henne om hon vill byta hus med mig för hon har ju ett enplanshus. Alternativet var att bygga ett nytt hus. 

Jag såg frågande på honom och sa; Vi har faktiskt bara två boendeplan och vi har redan bestämt att vi ska flytta ner sovrummet till nedervåningen. Nu är det egentligen bara tvättstugan i källaren som behöver flyttas upp till boende nivå.

När jag förklarade för honom att vi har varit på visningar men det var inget som lockade av de husen vi sett så såg han oförstående på mig. Man bygger sin egen borg säger han då. Du får väl se till att trivas? Där fick jag nog och sa till honom;

- Du står i min borg, här mår jag bra. Jag har bara lite problem att få vardagen till att fungera här. Menar du att jag ska köpa första bästa enplanshus bara för att jag ska ha EN plan, sen är det lite skitsamma om jag trivs där eller ej? Det är lite hipp happ att jag mår psykiskt dåligt i det nya huset, för jag klarar mig rent fysiskt där. Jag ber inte om en helrenovering, ni är här för att se vilka lösningar som kan erbjudas under de förutsättningarna som finns.

Han såg kallt på mig och förklarade att han kanske är lite hård, men det är han som sitter på pengarna till projektet. Vet du ens vad en renovering kostar? Jag svarade honom; Jag förstår, jag kanske är lite hård jag med. Men det är jag som är sjuk.

Han svarar mig att han iallafall vill att vi ringer till olika mäklare och går på lite mer visningar. Det kan jag absolut göra sa jag och släppte inte ögonkontakten en enda sekund. Jag ville att han skulle förstå att mig kan han inte slänga in i ett hörn och trycka ner som en liten individ. Jag reste mig ur rullstolen och tryckte bort alla känslor av smärta som skrek igenom hela min kropp. Jag kom då i samma höjd som honom. Från min sida var det en ren symbolisk handling, en handling som visade honom att jag är inte i underläge här. Behandla mig med respekt, du är en gäst i mitt hem.

Han försöker en sista gång, precis som en envis hund som inte vill ge upp kampen fast han vet att han gör fel. Han ser på sin klocka precis som att han har någon annanstans att vara, någonting som är viktigare än jag.

Han avslutade vårt möte med ett löjligt förslag om vad de kunde erbjuda mig och jag tackade honom artigt för att han tog sig tiden att komma till mitt hem och se sig omkring, för tipsen han hade gett mig längs vägen och nedvärderingen som jag fick på köpet.

Fast det där sista var enbart i mitt huvud. 

Tror han att jag är Tarzan?

Klockan 13;00 idag kommer min arbetsterapeut och en byggherre ifrån kommunen hem till oss för att se hur de kan handikappanpassa huset ytterligare. Allt för att vi ska slippa flytta ifrån vårt drömhus så deras ansträngning uppskattas enormt.

Eftersom att vår tvättstuga är i källaren och alla garderober lustigt nog befinner sig på ovanvåningen så blir det hemskt många trappor att ta sig upp och ner för med en tvättkorg. Det ska bli otroligt spännande att höra herrns förslag på vart de skulle kunna bygga en ny tvättsuga till mig. Förmodligen blir det som så att de slår igen källartrappan inifrån och lägger golv där inne eftersom att den är i direkt anslutning till toalett och avlopp.

Trösklar ska också tas bort och alla köksbänkar ska bli höj och sänkbara.

Han informerade mig om att det fanns trapphissar som inte lämnade märken i väggen, jag misstänker att det är någon form av lian eller ett rep som jag då ska klättra upp för istället för i min värld är det som så att skruvar du någonting i väggen så har du ett hål den dagen du tar bort det som suttit fast där.

Spänningen är nästan olidlig. Vad tror ni?

Mina dagar som hemmafru är över

Precis som vanligt på söndagar så gick min man ut för att klippa gräset. Och precis som alltid tog han på sig sina hörlurar och startade igång sin Ipod. Jag satt inomhus i soffan men tänkte att jag ska minsann göra någonting så att han blir glad. 

Jag bestämde mig för att helt på egen hand ta mig ner i källaren och dra med mig tvätten upp och ut för att hänga upp den på torkvindan. Jag tog mig ner till källaren med små fumliga försiktiga steg. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd för att ramla. Inte bara för att det förmodligen skulle göra fruktansvärt ont att landa på källargolvet men också för att i vår källare bor spindlar som skulle platsat i Jurassic Park. Jag kom ner helt oskadd och kände mig både stolt och lite kaxig över min bedrift. Smög in i tvättstugan och la ner tvätten i korgen. Jag tog mig upp för trappan sakta å så sakta och när jag kom upp för den var jag om möjligt ännu mera stolt över mig själv.

Jag kom ut på gräsmattan och såg mitt mål. Solen sken fantastiskt härligt och jag hörde fågelkvitter från alla möjliga håll. Torkvindan såg inbjudande på mig och jag såg min man gå runt nöjt med gräsklipparen och digga till musiken en bit längre bort. Helt plötsligt försvann torkvindan ur mitt synfält och byttes ut emot gräs.

Mina ben hade vikt sig precis som de brukar göra och där låg jag nu och hade inte en chans att ta mig upp igen. Jag skrek på min man men insåg ganska så fort att han hör inte mig med både gräsklipparen och musiken i öronen. Och där jag låg så fanns det inte en chans att han skulle se mig. Jag hasade mig gråtandes framåt och skrek hans namn en gång till men fick ingen respons. Jag grep tag i grästova efter tova och drog min kropp framåt tills jag inte orkade mera utan kollapsade gråtandes ner i gräset. Jag hörde hur gräsklipparen stängdes av och jag skrek hans namn om och om igen. Gräset började bränna emot mina bara knän och mina fötter låg i en väldigt konstig vinkel men jag kunde för min värld inte röra dem en tum. Jag fick fortfarande inget svar och när den startade igen så kände jag mig så liten och ensam. 

Jag såg hur han försvann bakom knuten och visste att nu tar det minst tio minuter innan han kommer tillbaka och har en chans att se mig. När jag tittade upp nästa gång så satt han tio meter ifrån mig och jag skrek så högt som lungorna bar mig. Han såg sig omkring och letade oroligt efter mig med blicken. Han reste sig upp och fortsatte speja och precis när han började tro att han inbillat sig alltihop så vänder han sig om och möter min blick. Han springer emot mig och slänger sig ner på marken för att lyfta upp mig och krama om mig medan jag gråter som ett spädbarn i hans famn i flera minuter.

Han upprepade samma mening om och om igen. - Förlåt, förlåt förlåt älskling. Jag ska inte lyssna på musik mer när jag klipper gräset, förlåt mig. Han kramade mig så hårt han bara kunde och där satt vi och vaggade fram och tillbaka i solen. Jag har aldrig någonsin känt mig så liten och så ensam på jorden som jag gjorde under den halvtimmen som jag låg där. 
Från och med nu så går jag ingenstans utan min mobiltelefon så att jag iallafall kan ringa efter hjälp. Sen får jag nog inse att mina dagar som duktig hemmafru är över.

Tillbaka till rutinerna!

På onsdag kommer det till att ske vissa förändringar med bloggen. Jag är väldigt förväntansfull och känner mig fnittrig som en liten skolflicka med kjol. 

Jag hoppas att ni kommer till att tycka att det här är lika spännande som jag gör just nu. Men ni får vara nyfikna fram tills onsdag för mina läppar är tätt förseglade. En sak kan jag dock avslöja, på onsdag får ni se mitt ansikte, för första gången. Bara det borde ju vara lite spännande? 

Idag är det söndag och faktiskt sista dagen på min heltidssjukskrivning. Kursen har ju som skrivet tidigare sommaruppehåll nu fram tills augusti och tills dess ska jag gå in och jobba 50%. Det ska bli så skönt att komma tillbaka till rutinerna och "det normala" igen. Även om "det normala" nu inte är så normalt längre, iallfall inte för mig. 

Jag brukade köra 160 km/h rakt fram utan att bromsa in men kursen har lärt mig så mycket så nu ser jag världen på ett helt annat sätt. Det gör ingenting att tvätthögen är lite större än vanligt eller att det står fem glas i diskhon. Det är okej för jag kan ta det när energin finns där, mikropauser är också någonting som är helt nytt för mig. En mikropaus är egentligen bara en kort paus på 2-10 sekunder där man stannar upp innan man blir för trött eller tar ut sig för hårt.  De där små sakerna kallar jag numera för räddningspaus. För det är precis vad man behöver för att slappna av och släppa lite på all energi som man använder utan att ens veta om det.

Använder ni någon form av mikropaus?


Tankar om årstider

Vädret är helt fantastiskt ute, men det är för varmt för att rulla ut och sitta ute och arbeta. Jag har istället slagit mig till ro i soffan där det är svalt och skönt. Om någon timme när solen skiner in så beger jag mig ut på altanen, då bör skuggan vara där istället.

Jag är inte vad man kallar för en solkatt Jag blir obekväm och känner mig sjuk nästan hela tiden för att det är så varmt överallt. Jag kan inte sova, inte äta och framförallt inte tänka när solen gassar på. Jag är en höst människa, jag älskar alla färgerna som moder natur bjuder på och det är enligt mig den vackraste årstiden. Det är inte för varmt, men inte heller för kallt. Allt är precis lagom, så där som det bara kan vara i Sverige.

Vilken är din favorit ibland våra årstider?

Det är bara att konstatera

När jag kom hem idag låg det ett brev på köksbänken. Det var ett brev ifrån landstinget adresserat till mig. Den senaste tiden har jag fått så många brev ifrån dem så att det känns nästan som att vi brevväxlar, landstinget och jag.

Jag slet upp det lite slarvigt medans jag tuggade på en vindruva och såg ut igenom fönstret på de blommande paradisträden. Fingret vandrade  av vana upp och ner i en jämn takt för att sprätta upp en glipa så att jag kunde lirka ut brevet.

Jag satte nästan vindruvan i halsen när jag såg vad det stod. Jag var inte alls beredd utan trodde nog undermedvetet att det var ännu en bekräftelse på någonting som jag och min doktor har talats vid om.

" Du är välkommen till Magnetröntgen för undersökning av hjärnan "
 
Ordet "hjärnan" stod i fetstil, de ville verkligen poängtera att de inte var benen de skulle röntga utan min hjärna. Min man kom in i köket och såg att jag stod helt still och bara stirrade på pappret som nästan skakade i mina händer. Jag vet inte alls hur han kom dit för helt plötsligt stod han bara bakom mig och hade sina armar om mig. Han lutade sig emot mig och stödde sin näsa  i min hårbotten och gav mig en varm puss.

- Det var väl nästan på tiden sa han och borrade in sitt ansikte i mitt hår.
- Vad menar du?
- Nej men, det vet väl alla att du inte riktigt är som du ska. Men du vet, man får vara som man är när man inte blev som man skulle. 

Hans röst var busig och han petade mig lite lekfullt i sidan. Jag kunde inte annat än att skratta. Det är bara att konstatera att utan honom så skulle jag ha gått under för länge sedan.


Att åka tåg som handikappad

Jag ska åka till Göteborg i början av Juli för att medverka på en Mammablogg Gala. Jag vägde för och nackdelarna noga om jag skulle köra själv eller om jag skulle ta tåget. Att köra själv lockade rejält men när man inte kan lita riktigt på sina ben så känns det tämligen osäkert, inte bara för min egen skull men också för alla andras.

Jag ringde till SJ för att  få lite kött på benen om hur det fungerade att resa med rullstol och jag fick tag i en supertrevlig och påläst kille som verkligen la ner hela sin själ i mitt ärende. Han knappade in alla mina uppgifter i datorn, hur mycket bagage jag skulle ha och om jag hade en egen rullstol, vilka platser jag hade på tågen och olika mötesplatser. Han förklarade för mig att eftersom att jag ska byta tåg i Hässleholm så kunde de inte hjälpa mig med ledsagning då eftersom att de inte var deras tåg som körde den sträckan så han gav mig numret till Skånetrafiken.

När jag väl kom fram där så fick jag prata med en pojkspoling som pratade bred skånska. Jag förklarade mitt ärende och han avbryter mig mitt i min historia.

- Vänta, jag ska hämta ett formulär.
Tre långa minuter går och helt plötsligt är han tillbaka, suckar och säger;
- Namn?
- Malin.
- Kännetecken?
- Va? Kännetecken? Jaha, jaaaa. Jag sitter i rullstol? Det borde ge en ganska så stor ledtråd.
- Något annat lite mer specifikt?
- Jag är rund och söt som en kokosboll? Alltså, ser du någon som sitter på perrongen halv sju på morgonen, i rullstol och väntar så kan du nog vara ganska så säker på att det är jag.
- Vart går tåget ifrån?
- Mörrum.
- Då kan jag inte hjälpa dig.
- Ursäkta?
- Nej, vi har ingen ledsagning utanför skåne distrikt. Det ligger på SJ.
- Men det är ju ert tåg? Inte SJ´s?
- Tyvärr.
- Men vadå, så ni tänker inte hjälpa mig för att Mörrum ligger i Blekinge och inte i Skåne. Men ert tåg går hela vägen ifrån Köpenhamn till Karlskrona. Så alla som behöver hjälp ifrån Sölvesborg till Karlskrona kan bara kissa ner sig?
- Du får ta det med Sj. Vi hjälper dig gärna i Hässleholm dock.
- För det ligger i Skåne.
- Precis.

Jag ringer tillbaka till SJ med informationen som jag just har fått och de förstår ingenting. Jag får order om att ringa tillbaka till Skånetrafiken vilket jag också gör. Väl där får jag ett nummer till Blekingetrafiken och ringer istället till dem. De ber mig ringa åter till SJ för de måste ha en bekräftelse ifrån dem.

Är ni förvirrade ännu? Ett tag visste jag inte om det var SJ, Blekingetrafiken eller Skånetrafiken som jag talade med.

När jag ringer till SJ igen är jag både trött och irriterad efter flera timmars strul och telefonköer till både höger och vänster. Lyckligtvis så fick jag tag på en tjej där som var otroligt förstående och som rent ut sagt blev förbannad av allt jag berättade. Jag förklarade att jag kände mig mest i vägen nu och det gjorde henne ännu mer irriterad över situationen. 

Hon ringde till Skånetrafiken och sa till dem att det är väl klart som korvspad att de inte hade någon personal på deras tåg och det var deras ansvar att se till att jag kom på mitt tåg i tid. Hon passar också på att ringa Blekingetrafiken och får reda på vad de menar med sina svar och när hon kom tillbaka bad hon om ursäkt för att alla hade krånglat med mig men nu hade de fått en tuff Luleåbrud på halsen så nu var de inte så tuffa längre.

Jag fick ett nytt direktnummer till Blekingetrafiken och bokade min ledsagning själv. Det tog sammanlagt bara fem timmars telefonkö och femton raseriutbrott innan allt var färdigt och klart.

Jag får väl nästan tacka gudarna för att jag är så pass envis som jag är och att jag aldrig ger upp. Hade det varit någon som inte hade varit lika talförd som jag är så hade de ju lagt ner hela grejen ganska så omgående och kanske tillochmed avbokat sin resa.

De säger att vi ska åka mer kommunalt, det är billigt, miljövänligt och enkelt.

Det sistnämnda gäller dock inte för oss handikappade.



Det är bara ett nytt sätt att leva

Midsommar har kommit och gått och jag ber om ursäkt för min dåliga uppdatering.  Allt strul med Försäkringskassan har verkligen tagit ut sin rätt och det verkar inte riktigt vara över ännu. Idag fick jag hem helt nya papper för jag hade givitvis glömt att fylla i ett fält. Med dagens datum. Så nu får jag fylla i dem för tredje gången och skicka tillbaka dem.

Imorgon är sista dagen på smärthanteringskursen innan sommaruppehållet. Förra gången fick alla ta med sig sina anhöriga för en ren informationsdag, lite smått och gott om vad vi har gått igenom under alla dessa veckor. Som en intensivkurs på fyra timmar  i smärta.

När dagen var över så frågade de hur smärtan hade påverkat oss som familj och om min man hade märkt någon skillnad på mig sedan jag började på kursen. Min man såg på mig med sina varma ögon och så sa han;

- När jag träffade min fru så var hon inte så illa däran. Men det har nästan blivit som att vi har en ny familjemedlem. Men den största förändringen sedan hon började här är helt klart att hon har börjat prata om framtiden igen. Ni har visat henne att hon har en framtid.

Jag och sköterskan började nästan gråta samtidigt. Jag har inte tänkt på det men han har rätt. Jag har börjat prata om nästa sommar, vad jag vill göra i trädgården och mina drömmar om barn.

Det är konstigt egentligen, jag gick in i den här kursen med huvudet på halv stång och trodde att livet var över. Men de har visat mig att det är bara ett annat sätt att leva.

För det är jag dem alltid otroligt tacksam.





En dans för en dunk bensin!

Jag har inte skrivit här på ett tag, en liten del av mig blev väl lite ledsen och kanske rent av besviken över att jag inte fick mer än två frågor av mitt förra inlägg. När det hade lagt sig skulle jag slå mig till ro och skriva ner några ord och som ett brev på posten kom ett skov utan dess like.

Mitt i skovet började de ekonomiska problemen. Försäkringskassan har inte hunnit med i min sjukskrivning så de ligger 1,5 månad efter. Vilket gör att jag också ligger 1,5 månad efter. Det är inte så roligt att mobiltelefonen slutar att fungera för att man inte har kunnat betala sin räkning. Eller att påminnelserna landar i lådan en efter en. Lönen som min man fick ut gick direkt till räkningar

När jag ringde till min handläggare, som börjar bli så smått trött på mig nu efter alla mina påringningar, och förklarade för henne att jag måste tanka min bil nu och jag har 29 kronor kvar på mitt konto, vad tycker du att jag ska göra? Så blev hon helt förskräckt över att vi inte hade någon buffert att krislanda på.

- Vi hade en buffert, som försvann när huslånen skulle betalas den tredje. Nu är bufferten slut. Vad ska jag göra nu? Panta flaskor? Dansa topless på gatan för småmynt? Sälja aftonbladet på helgerna tillsammans med alla andra femtonåringar?

- Har ni inga vänner som ni kan låna pengar av, familj? Sa hon med en kall röst.

- Jag vill inte låna pengar av en vän när jag vet att någon annan har pengar som är "mina". Just nu är det Ni på försäkringskassan som sitter på "mina" pengar. Så jag väntar på dem och när tror du att de kommer?

- Jag jobbar så fort jag kan!

- Jag tror dig absolut, men snart stänger de av elen här hemma. Då fryser jag. Vilket i sin tur kommer bidra till en längre sjukskrivning. Jag ville bara poängtera detta.

Två dagar senare ringer jag henne strax efter lunch och får ett meddelade om att hon har gått för dagen. Jag hoppas att hon hade en fantastisk eftermiddag. Själv serverade jag en liten sketen påse nudlar till en hårt arbetande hungrig make och lånade 500 kronor till bensin av mina föräldrar. Det kändes mycket bra!

Skriv till mig!

Jag fick en kommentar för ett tag sedan som jag vill dela med mig delar utav.

Carina skrev:

"Hej Läser din blogg och håller med alla er andra som skriver att du skriver förbaskat bra. Rakt, utlämnade, och man får verkligen känslan av de sitituationer du beskriver i din vardag! Jag tror jag skulle vilja ge dig ett råd, skriv en bok, endera om ditt liv och din livssitiuation eller om nåt annat. De är mycket välskrivet och man som läsare har en hel del, funderingar om hur liver var för dig innan sjukdommen kom, har den kommit smygande eller .. vad är de för sjukdom som far fram som den gör... är den vanlig eller ovanlig? Måånga frågor och jag respekterar att du inte skriver om de du inte vill utan lämnar oss läsare med funderingar de är OK för min del. Må om dig och fundera på de där om boken om du nu ska försöka ödsla mindre energi ett tag framöver"

Jag har funderat en hel del på det här, men att skriva en bok är ett hejdundrande projekt och en blogg är ju nästan en bok. Även om den kanske inte följer en tråd och har kapitel på samma vis.

Men jag har förstått av alla era kommentarer att ni skulle vilja veta mer om hur allt började och exakt vad det är jag har. Hur symptomen ter sig och vad som händer i kroppen både fysiskt och psykiskt. Hur min familj kommer in i bilden men ni kanske också är nyfikna på mig. Och vem jag är.

Vi gör så här; Skriv lite frågor på vad just du funderar över så försöker jag besvara dem bäst jag kan och en del, som ni förstår kanske jag väljer att inte svara på av olika skäl.

Om det är något som ni vill fråga om men som inte ni vill att alla ska se, eller att ni bara vill ha kontakt så tryck på det gröna kuvertet i sidomenyn så får jag ett mail. Eller så slänger ni iväg ett mail på adressen: [email protected]

Jag ser verkligen fram emot era frågor eller att få höra av er!

Nära, men inte bra nog

Det var länge sedan jag skrev någonting nu. Orden har virvlat runt i huvudet som aldrig förr och jag har skrivit hela böcker i mitt inre. Men jag har bara inte satt mig ner för att spela ut dem.

Vädret har varit underbart och jag har tillbringat en hel del tid i trädgården. Jag har inte gjort något speciellt direkt. Luktat på blommorna och känt gräset mot mina fötter. Lyssnat på humlorna och getingarna och bara tagit in livet.

Huset som vi såg på var inte direkt vad vi tänkte oss. Men det är svårt att se det positiva i någonting när man redan vet att man har det perfekta som väntar där hemma. Vi har ju redan vårt drömhus som innehåller allt de som vi letar efter. Förstår ni hur jag menar?

Beslutet är taget

Vi har bestämt oss för att sälja huset.

Huset som vi föll direkt för och som bär så många minnen. Huset som vi slet som djur med att renovera och huset som stod värd för vårt bröllop.

Det är med otroligt stor sorg i hjärtat som vi gör det, men det måste ske. Vi har siktat in oss på ett enplanshus och ska gå på visning om en vecka. Vi har sedan tidigare spekulanter här så det blir inga problem att sälja det, mer än själsligt då.

Men att ha ett 1½ plans hus med källare fungerar inte längre med rullstolen. Man kan visserligen installera en hiss men i vårt hus sitter en stor ektrapp från 1800 talet och jag låter hellre någon annan njuta av den i helt skick än att vi ska sätta skruvar i den och förstöra.

Ta den här sommaren gumman!

Klockan var strax efter elva när telefonen ringde, jag svarade och till min stora förtjusning så var det min vän Annikas varma röst som mötte mig.

Annika och jag kan prata i flera timmar fast det känns bara som en minut, det blir aldrig några pinsamma tystnader utan vid vissa tällfällen så pratar vi i mun på varandra men lyssnar fortfarande på vad den andra säger. Då får man dubbelt så mycket sagt på något vis.

Vi skrattade så vi nästan grät i perioder och sen pratade vi om "det onda".  Annika är bra på det viset för hon får det aldrig till att kännas jobbigt eller krystat. Hon är en sådan människa som aldrig säger  "du kan inte" för hon ser allt ur perspektivet "du kan det här" och genom det så peppar hon mig till att våga och vilja mera.

Hon frågade mig;

- Vad ska du göra i sommar vännen?

- Jag vet inte riktigt, ta det lugnt bara tror jag nog. Umgås med familj och vänner.

- Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du ska ta den här sommaren gumman och göra allt som du någonsin har velat göra, se platser som du alltid har velat se. Var spontan hela sommaren lång!

- Du tycker det?

- Ja det tycker jag, för du vet inte hur allt ser ut nästa sommar och jag vill inte för din egen skull att du ska se tillbaka och ångra allt som du inte gjorde när du kunde.


Hon har rätt.

Den här sommaren är min.

Hur gör du för att ladda om?

Vad gör du när du vill ladda dina batterier?

Kuratorn ställer frågan och ser på oss. Hon väntar en stund innan hon öppnar munnen igen, precis som att hon vill ge tid för eftertanke. Hon frågar alla en efter en runt bordet som alla ger sina olika svar på vad de tycker om att göra för att ladda upp sig själva igen och rensa alla tankar.

När det var min tur att svara så sa jag bara en sak:

- Jag skriver.

- Jaha, vad skriver du då?
Frågar hon mig nyfiket.

- Det spelar egentligen ingen roll, bara jag får leka med orden och smaka på dem. Känna hur de smeker mitt väsen och banar sin egen väg. Jag tänker inte så mycket utan jag känner mig mest som ett redskap. Som att orden använder mig för att bara få komma ut ur mig.

-  Så du finner lugnet i att skriva? Du känner att det laddar dina batterier?

- Ja det tycker jag absolut. Jag får ut mina känslor och de ligger inte längre och gror i min kropp. Istället så lägger jag dem på ett ställe där jag kan få respons.


Hon verkade inte förstå mig. Hon ville nog att jag skulle svara som de andra, att de fiskade eller gick ut och satte sig på en sten och grubblade. Alla sätt är bra enligt mig, men att sitta på en sten skulle bara ge mig blåskatarr och myror i byxan, det skulle inte ladda mina batterier på samma sätt som pennan gör.

Men som sagt, det är en högst individuell fråga, så nu frågar jag er:

Hur gör du för att ladda dina batterier?

Bli inte rädd, jag är fortfarande jag

En gammal vän till mig hörde av sig och ville träffas för att ta en fika i helgen. Jag har inte träffat honom sedan gymnasiet då vi hade en liten grej. En grej som aldrig blev men som ändå fanns. Vi har alltid haft ett speciellt band oss emellan men livet kom emellan och han fann lyckan i en annan stad. Och jag fann min här hemma. Nu är han tillbaka över helgen och vill träffas.

Jag känner mig lite tveksam till att möta honom,  när vi träffades sist så spillde jag inte när jag skulle dricka. Satte inte i halsen och hostade. Jag kunde gå själv och jag behövde inte hjälp. Jag kunde prata och hålla låda och skratta när jag ville. Han minns mig som den självständiga kvinnan som tar vad hon vill ha och tar livet med en klackspark. Det är ju fortfarande jag, det är bara det att hon finns lite längre in nu.

Jag vet att jag inte måste, eller kanske en ska. Men jag vill skicka ett sms till honom och "varna". Bara skriva, Bli inte rädd. Jag är fortfarande jag.

Vad tycker ni?

Förresten - kursen har börjat och det är med ett stort leende som jag kan berätta att ja, han var där. Han tog till sig.


Lite liten på jorden idag

Det kom in en kund för en stund sedan, när vi hade pratat en stund så sa hon.

- Nämen, är du ledsen vännen?
-
NEEEJ, jag är inte ledsen. Det är bara min röst som inte vill mera. Jag får inte riktigt luft när jag har pratat en stund.
- Men, du som är så pratglad? Hur ska det gå?
- Det suger lite. Men, så här ligger landet och det är bara att rocka med vad man har.


Min mamma nämnde också att jag har blivit mycket tystare och jag tror att jag fann en anledning. Eftersom att jag tappar både andningen och talet så väljer jag mina ord mycket mer noggrant nu. Jag slänger inte ut en näve ord som man lika gärna kunde ha varit utan bara för att fylla upp tystnaden.

Jag har börjat leva efter uttrycket - Tala är silver, tiga är guld.

Idag har jag vad en mycket god vän till mig brukar kalla för "liten på jorden dag". Jag vet inte varför, men jag känner mig otroligt nere och ledsen. Kanske för att sjukskrivningen närmar sig, men kanske också för att verkligheten gör det.

Förresten, det kan vara PMS också. Det känns ganska troligt. Var är min choklad?

Fördelning av sysslor i hemmet

Min man var upptagen hela helgen med att installera en dusch så vi fick båda två lite välbehövlig egentid. Han med sina vvs saker och jag med resten utav hushållet. Det tar så himla lång tid att städa när man har vissa handikapp och ibland kan jag bli otroligt bitter av att jag inte klarar av allting själv. Man får bygga upp ett system av ett två tre på allt man gör. Spraya medel med båda händer, torka, andas. Och så fortsätter man om och om igen tills man är klar med en yta på en halvmeter.

Vi har en överenskommelse hemma att jag tar allt från naveln och upp till hakan och min man tar allt det övriga. Hade jag varit lite längre så hade den dealen gynnat min make lite mera än att jag bara tar köksbänkarna och tvättstället. När jag träffade min man hade jag ju inte alls samma förslitningar som jag har nu och hade inga problem alls med att städa allt helt själv. Jag kommer ifrån ett hem där mamma alltid har skött all städning och matlagning och visst kände jag mig riktigt kass när jag inte kunde axla samma roll som hon. Min man tröstade mig med att man gör vad man kan utefter sin egen förmåga och han har ju rätt om man tänker efter.

Men jag är fortfarande en pedant långt in i själen och det är inte min man. Ibland hinner det rulla förbi stora bollar av damm som han måste krocka med innan han reagerar att det ser hemskt ut hemma. Jag vill inte att det ska bli ett moment av det hela så jag håller tyst tills han själv tar tag i situationen.

Vi har vår tvättstuga i källaren och efter att jag ramlat i trappan ner lite för många gånger för mitt eget bästa så går jag inte ens ner där längre. Det har resulterat i att min man alltid tvättar och jag har numera inga vita underkläder kvar.

Jag tycker alltid att jag gör hur mycket som helst när det kommer till hushållet och det gör jag nog, efter vad jag orkar. Men om man tänker efter så torkar jag bänkar och lagar mat. Allt annat sköter min man.

Hur ser er fördelning ut i hemmet?

Tidigare inlägg
RSS 2.0