Rummet som vi satt i var kalt och kändes trist. Det var ett fikarum som de hade försökt få till lite mysigt genom att köpa en tygblomma som de hade i en vas mitt på bordet. Bredvid blomman låg ett blått fat med stenar i. Jag såg mig om i rummet och mötte sedan hennes blick. Hon, doktorn i femtioårs åldern såg tillbaka på mig och la huvudet lite på sned, tog ett andetag och öppnade munnen men ångrade sig genast.

Vi satt tysta och jag log emot henne. - "Hur tänker du nu, hur känner du inför det här?" Hon sa det med extremt bred dialekt och liksom smakade på varenda ord länge länge. Utdraget och fullt utav bräkande r. Så kan man beskriva det. Jag visste att hon var väldigt duktig inom sitt område och jag ville inte förolämpa henne på något vis i världen. Jag bet mig lite i läppen och funderade på vilka ord jag skulle använda. Vilket ord som skulle få henne till att förstå. Jag bestämde mig, sken upp som en sol och sa, - "Nej tack! Det går bra ändå! Men tack iallafall. "

Hon bara gapade, precis som att hon blev jättechockad över mitt beslut. Jag bestämde mig för att utveckla lite mera.
- "Jag vet när jag inte orkar mera och då sätter jag stopp. Jag vill inte bli sjukskriven permanent."

 -" Din kropp orkar inte mera nu. Vill du inte hellre njuta av den tiden som du har kvar?" Hon ångrade sig och ville nästan dra tillbaka hela meningen in i munnen igen, som att den aldrig hade existerat. Men jag tror att jag klamrat mig fast i hennes hjärta och hon talade ifrån det istället för sin vita läkarrock.

 - "Jag sätter stopp när jag känner att det är läge för det. Diskussionen är avslutad nu." Jag sa det med en relativ kall ton och la handflatan på bordet för att sätta en punkt. För att visa mig stark.

 - "Du får som du vill, men jag tycker inte att det är en bra idé." Sa hon innan vi återigen satt tysta och bara såg på varandra.

När mötet var avslutat så gick jag till sjukhusets caféteria. Jag plockade till mig en juice och en fralla med ost, betalade och gick bort till ett bord och slog mer ner. Jag satt där i nästan en timme och bara observerade folket som gick utanför. Försökte gissa vad de hade för ärende här, deras livshistoria och om de hade någon som väntade på dem hemma.

Det var väldigt lugnt och harmoniskt och jag trivdes verkligen i den stunden.

Att bara vara själv med en juice, en fralla med ost och mina fantasier.