Jag går på vattensjukgymnastik två gånger i veckan. När jag anslöt mig till gruppen så sänkte jag medelåldern rejält. Alla mina kamrater i gruppen är nämligen någonstans mellan sjuttionio och pärleporten.

Kvinnan som leder oss står på torra land och gör sina rörelser medan vi plaskar för fullt framför henne. Hon har valt ut sina låtar själv och jag känner mig lika löjlig varje gång som jag står och gör kycklingvingar till Bailando Bailando. Det retar ihjäl mig att jag är femtio år yngre än alla andra i min grupp och de studsar runt som att det vore ingenting medans jag får kämpa som en blådåre för att göra en åtta med min tumme, i takt med musiken, under vattnet.

När vi är färdiga så säger hon att vi ska ligga och slappna av en stund med frigolitpinnar som ser ut som ormar. Vi ska ha dem runt oss och flyta runt i minst tio minuter i det numera mörka rummet.

Det är ingen utav tanterna som ligger kvar. Alla flyr upp som rädda gnuer, men eftersom att alla har långvarig smärta så går det ju lite i slow motion.

Jag brukar ligga där en stund för att samla tankarna. Höra hur bassängen kluckar lite och lyssna på den lugna musiken. Sväva runt där helt själv i det mörka rummet och bara njuta, för jag vet att när jag går upp ur bassängen är allt som vanligt och jag får vänta tre dagar tills jag kan känna mig så där fri och rörlig igen.

När man ser det så, ja då känns tre dagar en hel evighet.