Att känna empati
När vi var på informationsmötet så satt det en man där som gjorde mig ordentligt irriterad till en början. Han var så fruktansvärt arrogant. Han pratade om saker som han inte förstod och idiotförklarade alla oss andra som satt där.
Vi fick skriva en lista på vilka förväntningar vi hade av kursen. En man som satt bredvid mig var i fyrtioårs åldern. Hans svar på frågan var att han ville lära sig att lita på sin egen kropp och att han skulle vilja kunna arbeta en hel vecka utan att vara sängliggande.
När turen kom till mig så kunde jag nästan inte hålla tårarna borta. Det blev så mycket känslor och det fanns helt plötsligt så mycket som jag ville ha ut av livet. Hur skulle jag kunna välja vad som skulle hamna på den där lilla lappen?
Jag såg ner på den tomma lappen och kunde bara förmå mig till att skriva en enda sak:
" Jag vill känna mig delaktig i mitt eget liv."
När alla hade skrivit ner sina förväntningar så skrev ledarna upp dem på tavlan och den arroganta mannen fnös varje gång en ny punkt kom upp på tavlan. Tillslut fick ledaren nog och frågade om han hade några tankar om punkterna?
"- Jag förstår dem inte bara, vadå lita på sin egen kropp. Vad menar du med det?" Sa han och pekade emot min bordsgranne som lugnt svarade ; " - Jag vill kunna gå ut med hunden utan att behöva vara orolig för att jag ska ramla ihop och inte komma upp igen." Den arroganta mannen såg på honom precis som att han inte alls kunde förstå vad han menade. Han såg sig om i rummet och så vände han sig emot ledarna igen.
"- Jag vill bara göra en sak klart för er, det sitter ingen här inne som har lika ont som jag. Det sitter ingen här inne som har haft ont lika länge som jag och det sitter ingen här inne som har förlorat lika mycket som jag har." Han pekade på var och en av oss, en efter en samtidigt som han betonade orden väldigt hårt. Det var då som jag bestämde mig för att inte vara arg på honom. Han förstod inte bättre än så här. Han kunde inte känna empati för en annan människa. Men det kan jag och jag bara log emot honom.
Jag såg på honom och sa; "- Jag förstår precis hur du känner. Jag var fullständigt övertygad om att ingen i hela världen hade det lika jävligt som jag har det. Att ingen annan förtjänade att bli frisk mer än jag. Sen insåg jag att allting handlar inte om mig och livet är inte sockersött och rättvist. Så jag tog mig friheten att ta ur mitt huvud ur mitt arsle och lära mig att känna empati för andra människor. Jag tror att det är dags att du gör detsamma. Vad tror du?"
Mannen reste sig upp tyst och gick emot dörren. Innan han steg ut ur rummet så sa han att han inte ville vara med i kursen för han kände inte att han hade något utbyte av att vara det. Det skulle helt enkelt inte ge honom någonting. Men jag är fullt övertygad om att när vi träffas på torsdag morgon så sitter han där. När mina ord fått gosa till sig lite i hans huvud så kommer han till att inse att jag har rätt.
Vad tror ni?
ja klart du har rätt. om han inser det är en annan sak.
Jag tror också att han kommer att sitta där och inse att det inte bara går att bry sig om sig själv. Livet handlar om så mycket annat och man måste förstå att alla har olika förutsättningar. Det går inte att jämföra sig med andra, utan istället beblanda sig med dem för att tillsammans bli starkare.
Du använde dom rätta orden där :)
Man kan hoppas att han faktiskt tar sig en funderare över det, och inte bara tänker på sig själv.
Jag brukar tänka såhär... för en människa som satt en yxa i sitt ben är en sticka i fingret ingenting, MEN för den som aldrig varit med om något värre är faktiskt stickan i fingret det värsta han någonsin upplevt. Vi glömmer lätt bort att alla människor vi möter inte upplevt exakt samma saker vi själva gjort så därför kan vi egentligen inte döma dem utifrån våra egna referenser heller. Sen kan vi tycka att en del människor överdramatiserar och så är det givetvis när människor vill ha uppmärksamhet till vilket pris som helst... men som sagt, har man aldrig varit med om en värre kris än en sticka i fingret så är det kanske helvetet på jorden för just den personen.
Dina erfarenheter har gjort dig till en större och ödmjukare människa tror jag. Sug i dig det och njut av det i din egen smärta. Även om det som händer dig är värre än man kan önska någon annan så utvecklas du som individ och blir något mycket större.
massa ♥ till dig
Jag hoppas och tror att den mannen är där igen.. Men tyvärr så finns det vissa människor som aldrig kommer förändra sig och inte kan känna empati till andra människor.
Bra sagt/gjort av dig! Förhoppningsvis fick han sig en tankeställare..
Få mer besökare till din blogg , hur enkelt som helst ! http://www.viraltrafik.se/?Typbeest
Oj! Precis så välformulerad och rakt på sak, skulle jag önska att jag var i samtal med en viss person i min bekantskapskrets. Jag är imponerad.
Vill du bli min mentor... =)
Hej!
Kunde inte låta bli att kika in hos dej idag igen och läsa ytterligare... :)
Du berör med det du skriver och med sättet du skriver på.
Jag har något hos mej, som jag tycker tillhör dej... :) Följ länken...
http://miranna.blogg.se/2009/may/you-go-girl.html
Väl mött i texten!
Jag vet inte var jag skall börja, jag har sâ mycket att säga..
Empati är nâgot som man antingen har eller inte har, man kanske kan lära sig att fâ det men man ändrar inte en person, sâ jag tror att alla har det men man kan välja att lyssna pâ den eller inte.
Egoister, som den här mannen, har valt att inte lyssna pâ sin empati och fortsätter att vara självupptagen kanske för att hans lidande tar upp all hans tid.
Vi har alla vâra problem och lidande, men man kan ta hjälp av andras lidande att förstâ en själv bättre.
Kanske mannen fick en tankeställare och kommer tillbaka nästa möte, jag tror att han inte vâgar och att han väljer att inte komma för han är säker pâ att han inte kommer att fâ ut nâgot.
För att förstâ nâgon annan bra sâ mâste man nog börja med att förstâ sig själv.
