Är det inte dags för er snart?
- Har du tråkigt hjärtat? Nu vet du hur jag känner mig inne på Lindex. Sa han med ett leende och jag insåg att han hade rätt så jag bara nickade till svar. Hans telefon ringde och jag bestämde mig att gå runt lite själv och se mig om i den allt för manliga affären. Jag ser någon som jag känner och tänker att nej herregud, jag orkar inte det nu. Jag får en klump i magen och försöker svänga in och gömma mig i en garderob. Jag hinner inte och hör någon ropa mitt namn. Jag blundar lite och tar ett djupt andetag och vänder mig sedan om med ett fullt leende på läpparna.
- Hej! Kul att se er här! Hör jag mig själv säga.
- Detsamma! Ska ni köpa nya garderober?
- Njaa, jag kikade bara lite. Försöker jag mumla fram medans jag ser ner i golvet.
- Hörde du att Linda ska ha sin första bebis förresten?
- Nej? Ska hon? Va roligt! Det visste jag inte!
- Ja det ska bli så himla roligt att bli mormor! Det måste väl din mamma också längta efter? Ni har ju varit gifta ett tag nu, är det inte dags för småttingar snart tro? Hon lutar sig emot mig och smeker på min mage och jag bara gapar och ser chockat på henne.
- Vi har lite annat som måste redas ut först. Vi har mycket kvar på huset som vi vill fixa till och vi jobbar ju så mycket. Någonstans i mitten så kommer jag på mig själv att jag faktiskt står och förklarar mig eller rättare sagt mer eller mindre ljuger för någon som jag faktiskt inte direkt känner. Jag ler emot henne och då kommer äntligen min man tillbaka, räddad i grevens tid.
Jag blev otroligt nedstämd efteråt, självklart vill jag ha barn, jag kan verkligen längta efter att ha en liten springandes här, Men den tiden är inte nu och vem vet om den ens kommer? Att få barn är ingen självklarhet, det finns omständigheter som måste få spela in i besluttagandet. Enligt mig så vore det otroligt oansvarigt att bli med barn nu. Det vore inte heller rättvist emot barnet av självklara skäl.
Jag ser det som så här; Först ska jag vinna kampen emot min kropp, om det sedan blir som så att jag blir gravid när allt är över, så är det en välsignelse utan dess like och hemskt välkommet. Men om det inte sker så har jag en underbar man som jag mer än gärna spenderar mitt liv med.
Hur tänker ni kring barn, graviditet och sjukdomar? Tänker jag "rätt" eller "fel"?
jag tycker du tänker rätt..
en sak i taget :)
Hej tittade in och undrar vad det är för sjukdom du lider av?
Min farfar dog i ALS efter en svår tid med familjen tyvärr fanns inget bot hur mycket vi än letade.
Mvh Marie
Jag tycker du tänker rätt :)
Eftersom det är ju inte rättvisst mot barnet ..
Tycker som en läsare ovan. Att man ska ta en sak i taget, steg efter steg men jag funderade också på det när jag läste ditt inlägg. Skulle du, med tanke på att du inte känner att tiden är rätt, göra abort om du skulle bli gravid nu trots att ni inte planerat det? Tack för en väldigt bra läsning.
Jag tycker också att du tänker helt rätt. Fast oftast finns det adlrig en tid som är HELT RÄTT för att skaffa barn, alltid är det något som inte riktigt är bra... men sen kan det vara orsaker av olika storlekar. Vissa saker måste man nog vänta ut så att man kan ägna all fokus åt barnet.
Jag kände lite grann att Zack kom lite för tidigt... innan sambon hade jobb och allt. Det kändes lite oansvarigt men samtidigt väldigt efterlängtad. Den ekonomiska biten brukar ordna sig ändå... bara kärlek finns :)
jo du tänker rätt. en sak i taget. låter klokt. kram
Jag tycker du tänker rätt :)
Hej! Jag har ännu inte hunnit få helt grepp om vilken sjukdom du drabbats av, om den är reversibel eller... ja du vet nog hur jag tänker..
Själv "kämpar" jag på mitt egna hörn, mot totalt banala problem men saker som stör, och faktiskt förstör mitt egna liv och börjar väl äntligen lära mig hur jag ska hantera det. Jag började m en trasig nacke, ett litet diskbråck som gav värk ÖVERALLT... var hemma några år för det, gick ner mig i en depp vilket man ju faktiskt gör när saker o ting händer som man inte kan påverka, jag ville ju bara jobba som förr!
Toppade det onda och ledsna med epilepsi för en 5 år sedan, också nåt som kan vara en ren följd av diskbråcket, om jag vill rota och böka, för allt sitter ju liksom ihop, kropp och själ, och den sk hjärnan..
Har krigat och slagits i mängder och massor och börjar väl nu se att jag måste acceptera, inte resignera - STOR skillnad, såhär är det liksom, jag får göra det bästa jag kan av det för krigandet och hatandet, för jag HATAR verkligen min ep som verkligen förstörde det sista av det gamla "jaget", tar för mycket ork och energi, här är jag nu, såhär kommer det att vara inom en överskådlig framtid och hur ska jag leva med det för att fungera NU... är väl tanken.
Barn ja, har själv en 17-årig tjej så jag kände väl att jag redan hade "gjort mitt", valde att sterilisera mig då medicinerna ökade riskerna för missbildade bebisar... Ett stort steg men så var jag ju som sagt var redan en 36-37 år då och redan mamma så det var lättare misstänker jag. Skulle dock inte ha skaffat mig barn så länge läget är som det är idag, klart att man ska få ha barn om man vill det men viktigt som tusan är väl att man klarar av det också? Att man orkar med, att man rent fysiskt klarar av det och jag som är uppvuxen med en kroniker, en pappa som var sjuk från dagen jag föddes tills han dog 19 år senare, vet att det blir annorlunda när barnet blir förälder till sin egen förälder..
Vill inte låta negativ utan tänker bara fritt, allt utifrån mina egna erfarenheter givetvis, och säkerligen tusenfaldt format av att jag inte är nån kvittrande fågel ännu, kanske kommer livsglädjen tillbaka igen, hoppas på det, men ett stort steg för mig är att jag är tillbaka och arbetstränar efter 8 långa år hemma ivf :-)
En kram till en kämpe från en 40-årig tanta i norr!
Du tänker helt rätt, en sak i taget, var sak har sin tid :)
Jag tycker du tänker klokt. Men sen är det så att ett beslut som två människor tar med varandra är just deras beslut och rätt så länge det är rätt för dem. Det finns alltid folk som tycker att man har rätt eller fel :) Hoppas att du har haft en bra helg. Kram
Jag tycker att du tänker klokt!!
Och vad tog hon sig för frihet att smeka dig på magen!!!????!!!!! :O
Kram
Ush förstår verkligen att det känns jobbigt att få sådana kommentarer men jag tycker att du resonerar helt rätt kring det.
