I hela mitt liv har jag varit vad man kallar för en flitig arbetsmyra. Jag kommer ifrån ett hem med två egen företagare till  föräldrar och när den dagen kom att jag fick frågan om jag ville ta steget in i företaget så tvekade jag inte en sekund.

De första åren var helt kanon, jag jobbade mycket, jag jobbade hårt och jag kämpade. Tvekade aldrig inför övertid eller blixtattacker. Jag trivdes som fisken i vattnet och jag visste att det var det här som jag var ämnad att göra.

Sen slog det till ordentligt. Den slutgiltiga diagnosen kom som en blixt från en klar himmel och det var precis som att min kropp tänkte; Ja men nu vet du ju vad det är, så nu behöver vi inte låtsas mera du och jag. Nu ska du få va du tål.

Karenserna började hagla in, ungefär femton stycken på ett år och jag var hemma minst en vecka varje gång. Det gick inte längre att förlita sig på mig och min förmåga för jag visste inte hur läget skulle vara imorgon för imorgon var alltid för många timmar bort för att kunna förutspå.

Jag är säljare till yrket och har den förmågan att kunna låtsas att jag har energi som jag egentligen inte har. Kunder kunde komma in i butiken och jag studsade upp som aldrig förr och höll min låda och underhöll precis som vanligt. De visste inte att jag fick koncentrera mig bara för att hålla mig stående. Att hela min kropp skrek inombords av en smärta som inte ens går att beskriva. När kunderna hade gått smet jag in på toaletten för att torka mina tårar. Andas lite och sen ut igen.

Tillslut kom stunden då jag inte orkade låtsas mera. Jag satt kvar på min stol så länge som jag kunde och fick sedan ta kryckan till hjälp. Rösten bar inte längre, jag tog i från tårna men det enda som hördes var ett litet väs. Som från en liten mus. Jag ramlade ihop gång på gång och huvudet ville inte hålla sig uppe så jag kunde se kunden i ögonen.

- Nämen vad har du gjort nu? Sa kunden frågvist och nyfiket.
- Äh det blir så ibland. Sa jag och hoppades på att diskussionen skulle avslutas där.
- Nej men säg nu! Har du sträckt dig eller? Man känner ju knappt igen dig!
- Men, nej.. Jag har en muskelsjukdom bara. Inget att bry sig om. Vad kan jag hjälpa dig med? Jag försöker le och få kunden till att förstå att jag faktiskt inte vill prata om det. Men han tycks inte vilja släppa ämnet alls.

Jag bestämde mig för att ändra taktik och nästa gång var jag förberedd. När kunden frågade vad jag hade gjort så sa jag: - Äh, jag är ju nygift vet du väl. Minns du inte hur det var när du var nygift? Man har ju sex i alla möjliga konstiga vinklar! Det är lätt att fastna, som i en grimas du vet!

Det blev aldrig några diskussioner efter det.