När jag fick min diagnos så såg jag framför mig att jag kanske skulle vara lite stel om morgonen och ha lite problem vissa dagar.

Det blev inte alls som jag tänkte mig.

Den glada positiva tjejen är som bortblåst och livet är numera en kamp. En kamp om rättigheten till en morgondag. En kamp för att få vara normal och känna att man kan lita på sin kropp igen.

Saker och ting kommer aldrig till att bli som de en gång var. Ett enda andetag tar så mycket energi nu. Saker som känns så naturliga blir omständiga och svåra.

Tänker du ens på hur mycket som du egentligen gör av ren vana?

Andas, hålla upp huvudet, sitta upp, resa dig, gå framåt, ta på dig strumporna, äta, dricka, sträcka dig efter någonting. Listan kan göras lång. Det här är saker som tom jag gjorde innan utan att ens reflektera över att vissa människor kanske har svårt för att utföra.

Men när man sitter där själv så kan man inte låta bli att tänka:

- Varför uppskattade jag det aldrig mera?