Jag ringde till SJ för att  få lite kött på benen om hur det fungerade att resa med rullstol och jag fick tag i en supertrevlig och påläst kille som verkligen la ner hela sin själ i mitt ärende. Han knappade in alla mina uppgifter i datorn, hur mycket bagage jag skulle ha och om jag hade en egen rullstol, vilka platser jag hade på tågen och olika mötesplatser. Han förklarade för mig att eftersom att jag ska byta tåg i Hässleholm så kunde de inte hjälpa mig med ledsagning då eftersom att de inte var deras tåg som körde den sträckan så han gav mig numret till Skånetrafiken.

När jag väl kom fram där så fick jag prata med en pojkspoling som pratade bred skånska. Jag förklarade mitt ärende och han avbryter mig mitt i min historia.

- Vänta, jag ska hämta ett formulär.

- Namn?

- Malin.

- Kännetecken?

- Va? Kännetecken? Jaha, jaaaa. Jag sitter i rullstol? Det borde ge en ganska så stor ledtråd.

- Något annat lite mer specifikt?

- Jag är rund och söt som en kokosboll? Alltså, ser du någon som sitter på perrongen halv sju på morgonen, i rullstol och väntar så kan du nog vara ganska så säker på att det är jag.

- Vart går tåget ifrån?

- Mörrum.

- Då kan jag inte hjälpa dig.

- Ursäkta?

- Nej, vi har ingen ledsagning utanför skåne distrikt. Det ligger på SJ.

- Men det är ju ert tåg? Inte SJ´s?

- Tyvärr.

- Men vadå, så ni tänker inte hjälpa mig för att Mörrum ligger i Blekinge och inte i Skåne. Men ert tåg går hela vägen ifrån Köpenhamn till Karlskrona. Så alla som behöver hjälp ifrån Sölvesborg till Karlskrona kan bara kissa ner sig?

- Du får ta det med Sj. Vi hjälper dig gärna i Hässleholm dock.

- För det ligger i Skåne.

- Precis.

Jag ringer tillbaka till SJ med informationen som jag just har fått och de förstår ingenting. Jag får order om att ringa tillbaka till Skånetrafiken vilket jag också gör. Väl där får jag ett nummer till Blekingetrafiken och ringer istället till dem. De ber mig ringa åter till SJ för de måste ha en bekräftelse ifrån dem.

Är ni förvirrade ännu? Ett tag visste jag inte om det var SJ, Blekingetrafiken eller Skånetrafiken som jag talade med.

När jag ringer till SJ igen är jag både trött och irriterad efter flera timmars strul och telefonköer till både höger och vänster. Lyckligtvis så fick jag tag på en tjej där som var otroligt förstående och som rent ut sagt blev förbannad av allt jag berättade. Jag förklarade att jag kände mig mest i vägen nu och det gjorde henne ännu mer irriterad över situationen. 

Hon ringde till Skånetrafiken och sa till dem att det är väl klart som korvspad att de inte hade någon personal på deras tåg och det var deras ansvar att se till att jag kom på mitt tåg i tid. Hon passar också på att ringa Blekingetrafiken och får reda på vad de menar med sina svar och när hon kom tillbaka bad hon om ursäkt för att alla hade krånglat med mig men nu hade de fått en tuff Luleåbrud på halsen så nu var de inte så tuffa längre.

Jag fick ett nytt direktnummer till Blekingetrafiken och bokade min ledsagning själv. Det tog sammanlagt bara fem timmars telefonkö och femton raseriutbrott innan allt var färdigt och klart.

Jag får väl nästan tacka gudarna för att jag är så pass envis som jag är och att jag aldrig ger upp. Hade det varit någon som inte hade varit lika talförd som jag är så hade de ju lagt ner hela grejen ganska så omgående och kanske tillochmed avbokat sin resa.

De säger att vi ska åka mer kommunalt, det är billigt, miljövänligt och enkelt.

Det sistnämnda gäller dock inte för oss handikappade.