En gammal vän till mig hörde av sig och ville träffas för att ta en fika i helgen. Jag har inte träffat honom sedan gymnasiet då vi hade en liten grej. En grej som aldrig blev men som ändå fanns. Vi har alltid haft ett speciellt band oss emellan men livet kom emellan och han fann lyckan i en annan stad. Och jag fann min här hemma. Nu är han tillbaka över helgen och vill träffas.

Jag känner mig lite tveksam till att möta honom,  när vi träffades sist så spillde jag inte när jag skulle dricka. Satte inte i halsen och hostade. Jag kunde gå själv och jag behövde inte hjälp. Jag kunde prata och hålla låda och skratta när jag ville. Han minns mig som den självständiga kvinnan som tar vad hon vill ha och tar livet med en klackspark. Det är ju fortfarande jag, det är bara det att hon finns lite längre in nu.

Jag vet att jag inte måste, eller kanske en ska. Men jag vill skicka ett sms till honom och "varna". Bara skriva, Bli inte rädd. Jag är fortfarande jag.

Vad tycker ni?

Förresten - kursen har börjat och det är med ett stort leende som jag kan berätta att ja, han var där. Han tog till sig.