Jag och min man var inne i stan under förmiddagen för att köpa lite nödvändiga saker så som skruvar och andra saker som jag inte förstår en sekund av. Medans min man gick runt som ett barn i en godisbutik så gick jag mest gäspande efter honom och agerade kundvagn. Allt han plockade åt sig hamnade automatiskt i min famn.

- Har du tråkigt hjärtat? Nu vet du hur jag känner mig inne på Lindex. Sa han med ett leende och jag insåg att han hade rätt så jag bara nickade till svar. Hans telefon ringde och jag bestämde mig att gå runt lite själv och se mig om i den allt för manliga affären. Jag ser någon som jag känner och tänker att nej herregud, jag orkar inte det nu. Jag får en klump i magen och försöker svänga in och gömma mig i en garderob. Jag hinner inte och hör någon ropa mitt namn. Jag blundar lite och tar ett djupt andetag och vänder mig sedan om med ett fullt leende på läpparna.

- Hej! Kul att se er här! Hör jag mig själv säga.
- Detsamma! Ska ni köpa nya garderober?
- Njaa, jag kikade bara lite. Försöker jag mumla fram medans jag ser ner i golvet.
- Hörde du att Linda ska ha sin första bebis förresten?
- Nej? Ska hon? Va roligt! Det visste jag inte!
- Ja det ska bli så himla roligt att bli mormor! Det måste väl din mamma också längta efter? Ni har ju varit gifta ett tag nu, är det inte dags för småttingar snart tro? Hon lutar sig emot mig och smeker på min mage och jag bara gapar och ser chockat på henne.
- Vi har lite annat som måste redas ut först. Vi har mycket kvar på huset som vi vill fixa till och vi jobbar ju så mycket. Någonstans i mitten så kommer jag på mig själv att jag faktiskt står och förklarar mig eller rättare sagt mer eller mindre ljuger för någon som jag faktiskt inte direkt känner. Jag ler emot henne och då kommer äntligen min man tillbaka, räddad i grevens tid.

Jag blev otroligt nedstämd efteråt, självklart vill jag ha barn, jag kan verkligen längta efter att ha en liten springandes här, Men den tiden är inte nu och vem vet om den ens kommer? Att få barn är ingen självklarhet, det finns omständigheter som måste få spela in i besluttagandet. Enligt mig så vore det otroligt oansvarigt att bli med barn nu. Det vore inte heller rättvist emot barnet av självklara skäl.

Jag ser det som så här; Först ska jag vinna kampen emot min kropp, om det sedan blir som så att jag blir gravid när allt är över, så är det en välsignelse utan dess like och hemskt välkommet. Men om det inte sker så har jag en underbar man som jag mer än gärna spenderar mitt liv med.

Hur tänker ni kring barn, graviditet och sjukdomar? Tänker jag "rätt" eller "fel"?

Klockan är efter fem men det är först nu som jag är hemma och slagit mig ner på altanen med ett glas vin och solen som smeker min kind som sällskap. När jag satt här och såg ut över den nyklippta gräsmattan och fåglarna som leker i skyn så började jag att fundera.

När jag träffade min man så var jag en tjej som absolut inte skulle gå ut igenom dörren utan att vara fullt sminkad och redo för att bli fotograferad om en papparazzi skulle komma smygandes i buskarna. Jag hade skor med klackar lika höga som Empire State Building och jag tränade på gym tre gånger i veckan.

Som jag skrivit tidigare så har jag alltid varit väldigt självständig, mina första ord var "kan själv" och det har jag levt efter i hela mitt liv.

Jag började märka att jag inte hade lika lätt att böja mig ner för att raka benen längre. Eller hålla upp armen för att raka armhålan. Men med lite pyssel och knåp så fick jag det till att fungera, ett tag. När jag sedan började förstå att det här inte kommer till att försvinna utan det kom mer och mer orörlighet så förändrades allt. Och istället för att be om hjälp så stängde jag in mig och blev deprimerad.

Tjejen som sminkade sig och alltid var fräscht klädd började gå i jogging byxor och t-shirt. Att sminka sig eller ens kamma håret kändes helt meningslöst. När jag mådde som jag gjorde så ville jag inte ens att min man skulle se på mig, än mindre ta på mig.

Vändningen kom en kväll när vi låg i sängen och pratade. Jag sa något om att jag inte kände mig som en kvinna längre och helt plötsligt lutade han sig fram och kysste mig varsamt. - Jag kommer strax sa han och sen försvann han iväg. Han kom tillbaka efter en stund med en skål med vatten, lödder och en rakhyvel. Han satte sig ner på sängkanten och började massera in löddret på mina ben. Han såg på mig med varma ögon och log innan han satte hyveln emot benet och varsamt drog den emot sig.

- Känns det bättre nu mitt hjärta? Sa han och log igen när han smekte mina renrakade ben.

Det var där och då som jag insåg att i nöd och lust verkligen betydde någonting så starkt. Efter den kvällen så vet jag att vad jag än behöver hjälp med så behöver jag bara ge honom en blick så finns han där. Och han skulle aldrig drömma om att få mig till att känna mig naken, osäker eller liten.

Om inte det är kärlek så vet jag inte vad kärlek är.

Jag kan inte låta bli att höja lite på ögonbrynet när jag ser vilken reklam jag har här på bloggen. Det är nästan lite magi över hela grejen så där. Eller så är bloggen synsk.

Det känns väldigt mystiskt iallafall.


För er som undrar. Nej, jag gjorde inte testet.

När jag fick min diagnos så såg jag framför mig att jag kanske skulle vara lite stel om morgonen och ha lite problem vissa dagar.

Det blev inte alls som jag tänkte mig.

Den glada positiva tjejen är som bortblåst och livet är numera en kamp. En kamp om rättigheten till en morgondag. En kamp för att få vara normal och känna att man kan lita på sin kropp igen.

Saker och ting kommer aldrig till att bli som de en gång var. Ett enda andetag tar så mycket energi nu. Saker som känns så naturliga blir omständiga och svåra.

Tänker du ens på hur mycket som du egentligen gör av ren vana?

Andas, hålla upp huvudet, sitta upp, resa dig, gå framåt, ta på dig strumporna, äta, dricka, sträcka dig efter någonting. Listan kan göras lång. Det här är saker som tom jag gjorde innan utan att ens reflektera över att vissa människor kanske har svårt för att utföra.

Men när man sitter där själv så kan man inte låta bli att tänka:

- Varför uppskattade jag det aldrig mera?

Välkommen till den lite mindre,mer anonyma bloggen som handlar om vägen tillbaka.

Kampen om att få vara delaktig i sitt eget liv.

I den här bloggen finns ingen censur. Inget som levereras med lite socker på. Det här är mitt sätt att spegla min verklighet.

Hjälp mig, följ mig och se mig.